Om att ställa en fråga som går att svara
Vårens samtal kring det som förhoppningsvis håller på att ta form* har gjort att jag blivit mer uppmärksam på behovet att vara tydlig med ”problemställningen”. Vad är det jag tänker att jag ska få ”svar” på genom att anordna ett samtal? Ett samtal som initieras utifrån ett eget behov att komma längre i sina egna resonemang och sitt tänkande börjar ofta som en ”varför”-fråga. ”Hur kan det komma sig att….?” Men sådana frågor leder nästan alltid till mer eller mindre meningslösa spekulationer. Ofta säger man sådant alla redan vet. Därför kan man inte stanna i en "varför-fråga" utan jobba lite längre och tänka lite mer för att kunna formulera en "utforskningsbar" problemställning.
Om inte problemställningen (det som gör att man tänker att det skulle kunna göra skillnad med samtal) är av diskursiv art är det troligen omöjligt att få till meningsfulla utforskande samtal. Grundfrågan måste handla om hur man själv pratar och tänker om något där problemet är att det rådande sättet att prata och tänka om ett visst fenomen är otillräckligt för att kunna komma till tals med andra på ett meningsfullt sätt. Eller att sättet att resonera bidrar till att förstärka destruktiva antaganden som i sin tur påverkar hur vi ordnar det med det ena och andra.
Drivkraften för sådana samtal måste vara det egna behovet att komma till tals med andra om viktiga frågor och otillfredsställelsen av att hela tiden misslyckas (missförstås). Ett exempel är när man själv upplever ett behov av en mer nyanserad diskussion om något men blir uppfattad som att ha ”fel värderingar ”. Problemställningen och frågan blir då av diskursiv art. Hur kan jag tänka och formulera mig utan att omedelbart avfärdas som ” … -ist”?
*Det vi talat om är en fortsatt ”arena” för en viss typ av fördjupande samtal (typ 6, 7 och kanske 8 och 9 enligt vår taxonomi - se ”samtalssyften” ovan) och som vi ibland nu kallar ”allmänningen” eftersom den inte kommer att ägas av någon men alla måste måna om den om den inte ska förlora sin funktion som en arena för just den sortens samtal.
Inser när jag läser det jag skrivit ovan att det är möjligt att uppfatta exemplet ovan som en fråga om ”kommunikativ strategi”, det vill säga en fråga om hur jag ska formulera mig för att kunna övertyga andra. Manipulera dem egentligen. Utgångspunkten i den sortens samtal vi talar om måste vara att man själv också har en ”strimma av tvivel”. Ens egna resonemang är kanske inte tillräckligt precisa (som jag alltså konstaterar att mina egna nyss var). Utgångspunkten är alltså att det handlar om att man själv inte är färdigtänkt men ändå har kommit såpass långt att en utforskande frågeställning kan formuleras. Inte att man själv har en färdig tanke där enda problemet är hur den ska paketeras.
Ytterligare ett exempel. Jag har radion på ”studio 1”. Man talar om kriget i Ukraina (årsdagen just i dag). Det är inte ovanligt att jag får lov att stänga av just detta program eftersom jag blir så störd, ja indignerad, av att man genomgående har ett uttalat muntert tonfall. Det är klart att det är etiskt problematiskt att låta som om man talar om nyårsfirande i Gränna när man talar om så allvarliga saker. Men min ständiga fråga är VARFÖR väljer man ett sånt tonfall? Den frågan går självklart inte att få svar på annat än om man frågar programledarna själva eller kanske ledningen (kanske är man tillsagd att ha ett glättigt sätt att prata?). Meningslöst att anordna ett samtal ”typ 7” om en sån fråga.
Men jag har samtidigt en aning/ vag känsla att det i grunden handlar om något ”större” än olämpliga tonfall i radioprogram. Att det är något i det där som stöter mig som inte tillräckligt uppmärksammas och som vi inte riktigt har begrepp för så vi ens kan tänka ordentligt om det. För att kunna se om det verkligen finns något i det jag anar och i så fall vad måste jag samtala med andra som kan känna igen sig i aningen men kanske ha helt andra exempel de grubblat över. Då skulle ett typ 7-samtal (eller kanske typ 8?) behövas.