Mer om frågor och syfte
Det framstår mer och mer som poängen med att ställa frågor som går att få svar på genom att samtala är avgörande för att det ska vara någon vits att anordna samtal som avser att utveckla resonemanget om något, och i sig är ett ”något” som borde utforskas närmare. Detta ”något” brukar jag själv kalla ”sakfrågan”. Alltså det som samtalet är tänkt att handla om. Skulle kunna kallas ”kunskapsobjektet” med forskningsterminologi. I ett samtal om meningsfullt ”frågande” blir då frågandet som sådant själva sakfrågan, kunskapsobjektet.
I vanliga vardagssamtal kan det också uppstå en känsla av goddag-yxskaft eller frustration när det är uppenbart att man egentligen talar om olika saker eller ”svarar på olika frågor” . Ett exempel är om man själv har en jobbig livssituation och ställer frågan ”vad ska jag ta mig till?” Frågan är ställd så att den som får den uppmanas att föreslå handlingsalternativ fast det i allmänhet är omöjligt att ge meningsfulla sådana förslag. I varje fall sådana som den som frågar inte redan övervägt hundratals gånger tidigare. Frågan är mer en slags forskningsfråga, alltså pekar snarare på syftet med frågan. Vad det är den som frågar hoppas bli klokare på genom samtalet. En lite bättre fråga vore: ”hur skulle du göra?” Ännu bättre vore: ”Känner du igen dig i det jag berättat? Hur tänkte du själv om det?” Eftersom det dessutom är så i den här typen av samtal att syftet kanske inte alls är att få ”svar” eller bli ”klokare” utan att ”prata av sig” blir frågan ännu knepigare. ”Vill du lyssna på hur jag har det just nu?” vore kanske i så fall mer användbar.
Skillnaden mellan ”forskningsfråga” och ”intervjufråga” är något som man får lära sig i grundkurserna på högskola och universitet men min erfarenhet är att denna skillnad är svår att greppa och omsätta i praktiken. Ändå är den avgörande för att kunna åstadkomma meningsfulla undersökningar.
Jag använder alltså terminologi från forskningsmetodik. Dock är denna inte helt överförbar till samtal av annat slag. Det saknas till exempel begrepp för kunna skilja mellan den ”forskningsfråga” som de medverkande i ett samtal kan vara överens om för att man ska kunna hjälpa varandra att komma längre med än man var innan genom samtalet, och den fråga var och en ställer sig. Den sistnämnda frågan är viktig för det ofta är den som avgör om man tycker att samtalet var värt tiden och engagemanget. Åtminstone direkt efter samtaket.
Om man kallar det ”forskningsfråga” och ”kunskapsobjekt” så är det lätt att hamna i hela det komplex av begrepp och formaliteter som associeras till de vetenskapliga sammanhanget. Det kan bli svårt att pröva tanken utifrån ett vanligt möte på jobbet.
Jag skulle alltså väldigt gärna vilja ha ett samtal om själva ”frågandet” i samtal. Syftet skulle vara att pröva möjligheten till en mer utvecklad begreppsapparat. Kunskapsobjektet är i detta fall de ”utforskande samtalen” (antingen de kallas så eller inte). Forskningsfrågorna skulle kunna vara: ”Hur kan en begreppsapparat utvecklad för utforskande samtal formuleras?” ”Hur skulle frågor som skulle gå att svara på genom samtal kunna formuleras?”
De sistnämnda frågorna är alltså inte ”intervjufrågor”. De går helt enkelt inte att svara på rätt upp och ner eftersom man i så fall bara kommer att upprepa det alla redan visste.
”Intervjufrågan” (men det är alltså inget bra ord i detta sammanhang), det vill säga den fråga vi mer konkret kan ställa oss själva i ett samtal, måste antagligen utgå från själva samtalets design. Jag skulle kunna tänka mig att inleda ett sådant samtal med att pröva ett exempel eller ett teoretiskt resonemang för att se vad som då visar sig och om denna inledning medför att samtalet åstadkommer fler eller bättre exempel och problematiseringar. Den fråga jag i så fall ställer till mig själv skulle vara ””funkar det med ett inspel som detta?” Det är inte en fråga jag ställer i samtalet däremot utan det kommer att visa sig, under förutsättning att jag gör ett tillräckligt genomtänkt och skickligt inspel.
Med ett sådant upplägg blir ”intervjufrågorna” kanske: ”känner ni igen er i mina exempel?”, ”kan det finns fler typer av svårigheter som exemplen inte illustrerar?”. Har inspelet fungerat kommer det sedan att visa sig genom att samtalet fortsättningsvis ”tar spjärn” mot detta och nya frågor och nyanseringar formuleras.
Om var och en som medverkar i samtal med denna karaktär också ställer sig själva en fråga som samtalet (givet dess syfte och kunskapsobjekt) skulle kunna besvara, tror jag att det dels skulle kunna påverka ”drivet” i samtalet dels också öka förutsättningarna att man får ut något annat av samtalet än att bedöma om det var ”intressant” eller hur interaktionen fungerade. Men den här sortens frågande uppmärksammas sällan eller aldrig varför vi inte heller har en vettig begreppsapparat och knappt ens kan tänka om, och föreställa oss, själva problemställningen.
Jag är ju inte färdig!
Gardering: Av ovanstående framgår antagligen att jag redan kommit en bit i mitt funderande men jag är långt ifrån färdig. När jag skrivit detta har jag ”famlat”, sökt efter ord och prövat logiken i det jag säger. Jag skulle behöva hjälp av att samtala med andra för att själv komma längre. Jag är inte intresserad av att ”informera” eller ”undervisa” även om det faktum att jag själv kommit en bit på väg troligen medför att jag i ett sådant samtal inleder med att presentera vad det är jag tycker jag sett och varför jag tycker att detta samtal behövs.
Exempel på otydlig fråga och hur en sådan kan få negativa konsekvenser
När jag funderat över ”konsten att ställa en fråga som går att få svar på genom samtal” dök ett gammalt minne upp. För många år sen (30 eller så) när mina barn gick på fritids var vi föräldrar inbjudna till ett föräldramöte. Vi fick veta att fritids arbetade kring ett visst tema under en begränsad period. Glömt vad temat var. Pedagogerna frågade oss föräldrar vad vi tyckte om deras tema. Det blev helt tyst. Pedagogerna tittade på varandra med ett lite desperat uttryck. Själv tolkade jag det som att blickarna betydde: ”Föräldrarna respekterar inte vårt pedagogiska arbete. De ser fritids som enbart förvaring.” Kanske betydde blickarna bara att de kände sig maktlösa av den spända och kompakta tystnad som uppstod. Till slut kom en av föräldrarna med en motfråga: ”Vad tycker ni själva?”
Det visade sig då att de var upprörda att vara ålagda att arbeta med detta tema av ”kommunen”. Alla fritidshem skulle arbeta med samma tema. De tolkade uppenbarligen själva problemet som att det var temat som sådant de inte gillade. Gissningsvis hoppades de på medhåll från oss föräldrar och att vi skulle lämna in en namnlista med en protest till kommunen. Som samtalet sen utvecklades tog en annan förälder upp exempel från sin arbetsplats där det uppstått problem på grund av centraliserade direktiv på ett visst arbetssätt. Vi kom då in på en mer principiell diskussion vilket medförde att det hela lossnade. Det handlade kanske inte om att temat var dåligt utan om att inte ha självbestämmande. Jag själv sade att jag inte kunde ha någon åsikt om temat som sådant men att det kan ju finnas olika principer för hur man bestämmer sig för ett visst tema. För mig skulle det låta vettigare att utgå från barnens egna intressen eller de frågor som dykt upp i arbetet på just deras avdelning. Men eftersom vi inte visste tanken med det centralstyrda temat var det svårt att ha någon åsikt över huvud taget.
Om inte en av föräldrarna ställt motfrågan hade detta möte kunnat utvecklas så att vi skildes som ovänner eller i vilket fall varandras motståndare. Nu blev vi samarbetspartners eftersom vi hjälpte varandra att utforska vad grundproblemet kunde handla om.
Risken med att ställa frågor som de som får den inte har minsta chans att kunna svara på, på ett vettigt sätt, är då inte bara att samtalet blir meningslöst utan att det också blir destruktivt.
Ett demokratiskt problem
Tänkt mer på fritidshemsexemplet ovan. Även om det är ungefär 30 år gammalt så var de flesta av pedagogerna högskoleutbildade. De hade klarat grundkurser i forskningsmetodik och drillats i att formulera forskningfråga och intervjufråga. Numera skriver de även en kandidatuppsats så kanske kan dagens pedagoger mer om just detta men jag är tveksam om så värst många inte skulle kunna hamna i ett dilemma som i mitt exempel. Tror (vet) att det inte hjälper att ha doktorerat.
Kanske klarar man att formulera syfte och forskningsfråga i ett akademiskt sammanhang men att överföra den kunskapen till sådana vardagliga sammanhang som i mitt exempel är inte självklart. Jag vet att jag själv inte alltid klarar det, trots att jag funderat så otroligt mycket på metodologiska problem av detta slag.
Tänk om utbildningarna mer fokuserade på vanliga men nödvändiga samtal? Att vi fick lära oss att ”problemformulera” innan vi kallar till ett möte och fundera över vad vi kan få hjälp med av att samtala med dem som kommer till mötet! Det skulle antagligen ha en stor betydelse för den demokratiska utvecklingen. Vi skulle bli mer uppmärksamma på meningslösa frågor i politikerintervjuer eller debatter.