Den auktoritära tankefiguren som hinder i samtal om samtal
Jag har den senaste tiden varit väldigt upptagen av att försöka förstå vari svårigheterna ligger när det gäller att "samtala om samtal" på annat sätt än de gamla vanliga (vikten av att lyssna, att det ska vara högt i tak osv). Kanske handlar det om att det är ovanligt att tänka att samtal kan ha någon betydelse på annat sätt än för hur de "känns" för en själv? Kan detta i så fall bero på antaganden om hur det sociala livet är "ordnat"? Jag provar tanken att utgå från förhållandet mellan "auktoritärt" synsätt och "antiauktoritärt".
Hela vårt resonemang om samtalssyften bygger på ett antiauktoritärt synsätt. Alla ses som medansvariga i det vi skapar tillsammans med andra. Den auktoritära utgångspunkten förlägger per automatik allt ansvar hos någon eller några andra. Oftast chefer eller politiker. (I "samtal om samtal" är det en "samtalsledare" som ses som ensam ansvarig för hur det blir.)
Det auktoritära synsättet är enligt min erfarenhet betydligt vanligare men är svårupptäckt eftersom det oftast ligger till grund för tänkandet även hos ”antiauktoritära” och demokratiska personer och organisationer. Det präglar i stort sett alla samhälleliga resonemang och även vardagssamtalen. Vi är alla fångade i det och har svårt att upptäcka att det går att tänka på ett annat sätt. Att uppmärksamma skillnaden försvåras också av att det är väldigt lätt att blanda samman "grundläggande föreställning" med "ideologi"/"värderingar". Eftersom det i allmänhet ses som "dåligt" att vara auktoritär blir det svårt att se när de egna resonemangen bygger på auktoritära utgångspunkter.
Med ett auktoritärt synsätt (kan kallas något annat om man vill :”teori X”, ”vertikalt”, ”monologiskt”, ”mekanistiskt” osv) det vill säga den grundläggande föreställningen om hur människan är och det sociala livet är ordnat, blir samtal av det slag som vi försökt uppmärksamma som typ "6" och "7" i vår skiss om samtalssyften både meningslösa och obegripliga. Den enda poängen med att samtala med andra blir med en sådan utgångspunkt i så fall hur det ”känns” för en själv, om det är ”intressant och utvecklande” eller om man känner gemenskap med de andra.
En följd av en auktoritär tankefigur som utgår från en "yttersta ansvarig" som enda förklaring till att det blir som det blir är också ett slags "antingen-eller" -tänkande. Om man inte kan bestämma allt så kan man inte påverka hur det blir på annat sätt att i så fall försöka påverka den som bestämmer. Då blir det meningslöst att samtala med varandra.
Eftersom vårt sätt att resonera också bidrar till att påverka förutsättningarna för hur det allmänt resoneras blir det även viktigt att prova de egna resonemangen (samtal typ "6" och "7" se https://www.gissforum.se/moten/ ). Även om ingen kan påverka "allt" så har vi alla ett ansvar att tillsammans utforska och samtala om vad som är möjligt "för oss nu".
Fick frågan vad jag menar med att auktoritära resonemang finns "överallt". Om det auktoritära synsättet handlar om att se världen som hierarkiskt ordnad där det alltid finns en enda yttersta orsak* och "en som bestämmer" medför det också att "vi andra" inte har något egentligt ansvar annat än för oss själva och att "sköta oss". Alla resonemang som utgår från att det man inte gillar ska kontrolleras och regleras av någon som bestämmer är auktoritära enligt den definitionen. De har inget med politisk hemvist att göra eller klasstillhörighet. Det finns minns lika mycket auktoritära resonemang "underifrån" som "uppifrån" och lika mycket åt "vänster" som åt "höger". Och vi hamnar alla i dem ideligen.
Problemet med dem är att de inte fungerar. Det går inte att kontrollera och reglera andra så det blir som man tänkt. Alltför hårda kontrollsystem medför ilska och motrörelser som i sin tur leder till mer av det oönskade och därmed ännu fler regleringar. Detta sker hela tiden såväl inom politiken och i arbetslivet som i de sociala nätverken (man kan bli "avvänad" på Facebook om man använder fel ord eller ifrågasätter på fel sätt). Vi försöker få bort det vi inte gillar genom att "bannlysa" och bestraffa.
När samhället var mer statiskt kunde den auktoritära modellen fungera bättre men även då uppstod gerillor och motrörelser som i sig själva också kunde bli mycket auktoritära och destruktiva (franska revolutionens konsekvenser, som exempel).
Så fort vi säger: "vi måste få människor att … " (engagera sig, sluta röka, börja röra på sig) bidrar vi till att befästa den auktoritära tankefiguren. Vi ska "motivera" andra, vi talar om vad andra "behöver" osv osv. Detta sätt att resonera är så inpyrt i vårt språkbruk att vi inte kan se att det finns alternativa utgångspunkter som åtminstone i vissa sammanhang kan vara betydligt mer realistiska och därför fruktbara.
Men vi förstärker också den tanken när vi inte klarar att tala om vissa problem utan att enbart hamna i "vems fel det är" och att den skyldiga i så fall borde bytas ut eller ändra personlighet.
Jag säger inte att vi kan släppa alla regler och kontroller eller inte ha personer med "bestämmarfunktion" men vi borde vara försiktiga med när vi utgår från att det är så vi måste ordna allting eftersom det auktoritära sättet att organisera medför stora risker och dessutom slöseri med resurser (tänk på de enorma resurser som numera läggas på olika kvalitetskontrollsystem med formulär som ska fyllas i för minsta rutinuppgift).
Eftersom vi alla nästan per automatik hamnar i ett auktoritärt resonerande borde vi hjälpa varandra att uppmärksamma när det händer och aktivt pröva en annan utgångspunkt.
I stället för "få andra att" eller "motivera" går det att säga (och därmeded öka förutsättningarna för att också tänka) "bidra till förutsättningarna för att…" När vi med ryggmärgen ropar på regler och bestraffningar för att få bort det som skrämmer oss borde vi kunna hejda oss och fundera över risken att det blir ännu värre med sådana åtgärder och pröva andra utgångspunkter för att kunna bidra till att minska riskerna för det vi är rädda för.
- jag talar här inte om hur det egentligen är "metafysiskt", dvs om Gud finns eller någon grundkod som är ytterst ansvarig för universum. Det kan vi inte veta något om och oavsett hur det är med den saken så måste vi ständigt själva fatta beslut ändå.