Att försöka svara på ”allt”
Ytterligare en fundering kring förutsättningarna för meningsfulla typ ”6” och ”7” (och 8,9 osv)-samtal. Det vill säga samtal vilkas syfte är att upptäcka skillnader och ompröva de invanda resonemangen för att kunna komma till tals med varandra och andra på ett mer konstruktivt sätt.
Poängen med vår analys av olika sorters samtalssyften är att det blir möjligt att hitta andra sätt att tala om just samtal än de vanliga. Då blir det lättare upptäcka vad som behövs för olika sorters samtal. Tid. Engagerad medverkan. Kunnighet och erfarenhet hos de medverkande. Och inte minst vad som kan vara ett bra respektive hindrande sätt att medverka.
Ett exempel på hinder i samtal där man hjälps åt att identifiera skillnader i det man talar om och om man menar samma sak med de begrepp man använder (till exempel: ”är komplex och komplicerad samma sak?” , ”måste vi verkligen ha samma mål?”, ”finns det andra aspekter av vårt samarbete än dom vi brukar prata om?”) är benägenheten att ramla in i ”svara på allt”.
Eftersom metoden i särskiljning alltid utgår från jämförelser av något slag (”liknar/liknar inte”) gäller det att disciplinera sig lite och inte tro att den ”matris”, ”hypotes” eller vad man nu utgår från i jämförelsen, ger en totalbild av alla ”orsaker”. Kanske inte ens de viktigaste orsakerna.
Som exempel: När vi presenterar samtalssyftesprojektet hamnar vi väldigt ofta i ganska omständliga resonemang om allt annat som också påverkar hur samtal blir. Gruppklimatet, tillit, hur man är som person etcetera. Det vill säga det som brukar sägas om samtal.
Att vi lyckades hitta ett annat sätt att förstå och beskriva det vi kallade ”arrangerade samtal” (dvs samtal som ordnas för ett bestämt och produktivt syfte) berodde på att vi bestämde oss för att inte ”svara på allt” eftersom vi upptäckte att det vi då brukar säga dels bara upprepar sådant vi redan visste, dels inte är särskilt hjälpsamt i praktiken.
Vår fråga var ungefär: ”Vad kan vi se om vi testar att utgå från att olika sorters samtal troligen har olika syften?” Vi började våra samtal genom att utgå från egna erfarenheter och sådana som andra berättat om. Så småningom tyckte vi att vi kunde särskilja några rätt tydliga skillnader i typer av syften som i sin tur också tydligt åskådliggjorde att förutsättningarna för meningsfullheten i dem också skilde sig åt. Vi hade omöjligt kunna komma fram till den här ”skissen”/ ”analysen” om vi inte klarat att hålla oss till vår frågeställning utan alltid behövt ägna tid åt att svara på ”allt”.
Jag undrar nu om inte den här fällan att alltid försöka svara på allt ofta blir ett hinder i väldigt många andra samtal där det finns ett behov av ökad precisering och nyansering? Det vill säga numera nästan vilken verksamhet eller socialt sammanhang som helst.