GiSS utgår från en syn på mänsklig samverkan som komplex och inte styrd av deterministiska lagar. Därmed är den av annan art än mekaniska fenomen. Komplexiteten får konsekvenser för vilka sätt att resonera och vilka samtalsformer som blir relevanta för forskning, i arbetslivet och för överläggningar om samhällsfrågor. Insikten om dessa förutsättningar har dock inte fått allmänt genomslag, vilket fått till följd att de resonemang som förs bygger på en kunskapssyn som inte tar hänsyn till komplexiteten.
Med samverkan avses alla fenomen som blir till genom att människor just då väljer att göra på ett visst sätt och där detta sätt att agera också påverkar andras handlingar och påverkas av andra människors faktiska eller föreställda ageranden. I första hand avses samverkan inom arbetsliv och samhälle snarare än inom familjeliv eller nära relationer.
Exempel på samverkansfenomen är språket, eller snarare ”språkandet”. Den innebörd vi lägger i de begrepp som används ”förhandlas” fram genom samspel mellan människor. Vilken sorts resonemang som kan föras beror också på de språkliga vanor vi etablerar i samspel med varandra.