För att samtalen ska kunna leda till ökad precisering krävs sannolikt att den som bjuder in till samtal är tydlig med vad det är de andra är tänkta att hjälpa till med. Genom ett remissförfarande kan initiativtagaren kanske få hjälp att formulera problemställningen så att det blir tydligt på vilket sätt frågan är angelägen för initiativtagaren själv så att det går att ta ställning till dels om man över huvudtaget vill medverka, dels i så fall på vilket sätt så att man kan förbereda sig (till exempel fundera över sina egna erfarenheter i ämnet) på lämpligt sätt innan samtalet.
Här ges några exempel på samtal där allmänningen kan utgöra en resurs i det egna utforskandet. Det första exemplet är ett faktiskt planerat möte medan de andra (än så länge) är uppslag. Läs mer om vilka sorts frågor som särskiljande och utforskande samtal kan besvara.
Allmänningens första samtal sker 14 april 2023 i Göteborg.
Nedan följer en sammanfattning från inbjudan som gått ut till de som är med på allmänningens maillista (se ”varför en allmänning”) som ett exempel på vad samtalen kan handla om
Exempel 1:
När samhandlandet blir avfärdande och avfärdandet ett hot mot demokratin
Att inte ha ”godkända åsikter”, att prata på ”fel sätt” eller använda ”fel ord”
Initiativet är vårt, Maria Andréns och Lena Bengtsson Malmeblads. Vi har båda i olika sammanhang upplevt att det inte går att föra ett kritiskt resonemang om vissa frågor utan att riskera att avfärdas som att tillhöra ”fiendelägret”. Att analytiska och beskrivande resonemang ofta tolkas som ”åsikter”, det vill säga som normativa yttranden, och därmed kan avfärdas med hänvisning till att den då uppfattade värderingen är ”fel”. Vi har också noterat att de mekanismerna verkar vara ett samhällsproblem mer generellt och därmed också ett potentiellt hot mot demokratin. Maria har också upplevt att hennes vilja att försöka uppmärksamma sådant hon menar ofta förbises inte sällan stoppas av kommentarer som har att göra med hur hon ”är” eller talar. ”För intensiv”, ”för intellektuell”, ”för krånglig”. På liknande sätt kan den som inte har ett tillräckligt akademiskt språk stoppas för att den inte använder olika termer på ”rätt” sätt. Det som händer i alla dessa exempel är att det blir omöjligt att samtala om själva sakfrågan.
Det vi nu vill provprata och provtänka kring är om man kan se ”avfärdandemekanismer” som ett diskursivt fenomen i meningen att de finns i de kulturella och språkliga vanorna och inte enbart ett psykologiskt (som till exempel ”härskar-tekniker”). Om vi närmar oss problemet på det sättet skulle det också vara möjligt att hjälpas åt att upptäcka avfärdandena när de håller på att utvecklas och också bidra till att motverka dem. Våra frågor blir då om andra känner igen problemet, och om andra gör det hur vi kan resonera om det så att var och en kan bidra i olika samtal så att risken för att avfärdandemekanismerna får makt över samtalet kan minska.
Exempel 2:
Att komma till tals om de omöjliga arbetssituationerna
Allt fler slutar sitt arbete för att villkoren för att kunna göra ett ”hederligt” jobb, det vill säga ett jobb som man själv kan vara stolt över och som kunder eller klienter har rätt att kräva, blivit omöjliga. Försöken att komma till tals om det absurda i situationen bemöts ofta med ”du ska inte ha så höga krav på dig själv” eller ”facket får hjälpa dig att tala med din chef så du kan gå ned i arbetstid”. Det finns inget språk för den sortens sjukdomsframkallande faktorer som har att göra med arbetets meningsfullhet. Vad är det vi inte ser som gör att vi alltid tycks utgå från att det enda som kan göra en sjuk är att tvingas av sin chef att jobba för hårt? Vad är det för tankefigurer som ligger bakom att det ofta är så omöjligt att tänka på ett annat sätt?
Exempel 3
De meningslösa enkäterna
”Jag arbetar på ett kunskapsföretag där vi hela tiden måste hålla oss uppdaterade om våra kunders aktuella arbetssituation. Vi måste också kontinuerligt utvärdera vilken nytta kunderna har av våra insatser. Därför skickar vi ut enkäter. Problemet med dessa är att de inte ger oss den kunskap vi behöver. Fler och fler låter dessutom bli att svara på dem, trots återkommande automatiska påminnelser. Jag är för egen del övertygad om att det på sikt vore mer effektivt med intervjuer men gör mig inte förstådd när jag hävdar detta. Mina kollegor menar att även om enkäter har sina brister så är de ändå säkrare och mer objektiva än de fåtal intervjuer vi skulle ha resurser att klara av. I stället försöker man åtgärda problemen genom att ställa bättre frågor. Vilket givetvis inte hjälper. På senare år har ”mätningsraseriet” uppmärksammats på flera håll (till exempel av Bornemark) men jag upplever att de argumenten ändå inte är riktigt ”mittiprick” för vad det handlar om. Jag skulle behöva ägna en hel del tid åt att tänka och provprata med andra om detta problem så att det kan bli mer ”pratbart” på min egen arbetsplats.”
Exempel 4
Sakfrågan och positionen i samtalet
Det har visat sig att skissen på olika samtalssyften varit hjälpsam när det gällt att få fatt på möjliga hinder i olika arrangerade samtal. Den kan underlätta att ta ställning både till hur samtalet ska kunna genomföras men också till att göra det lättare att komma överens om hur man ska medverka för att kunna åstadkomma det som är anledning att anordna samtalet. Men det finns ändå oklarheter som kanske inte nödvändigtvis har med syftet att göra utan mer har att göra med hur man ser på själva den sakfråga som behandlas, liksom hur man ser på vilken position man har i förhållande till det som ska åstadkommas. Om sakfrågan ses som okomplicerad och som statisk, något som redan ”är”, får utforskandet rimligen snarare en informativ karaktär än om den ses som något som ”blir” eller till och med ”kan bli” och som blir komplext. Det är troligen också stor skillnad att utgå från att vi som samtalar egentligen talar om andras behov eller om vi utgår från vad det är vi själva gör och behöver.
Hela detta resonemang är än så länge outvecklat och skulle behöva provas med andra. Kan ett sådant angreppssätt hjälpa oss att bli ännu tydligare i vad vi ska använda vår gemensamma mötestid till i olika sammanhang och kanske också upptäcka nya möjligheter? Vi vill ”provtänka” kring det här resonemanget tillsammans med andra som också ibland har känslan av att vi i allmänhet pratar förbi varandra eller inte kommer åt det som är viktigt i de samtal där vi själva medverkar.